2011 > 11

För första gången så svullna knäet upp idag. Både innuti och ovanför vänster knäled. Varför är svårt att säga.
Kanske var det för att jag gick soff-stel upp för trappor både i natt och i morse, kanske var det för att jag var nere och gick på allum i morse med flickorna, kanske var det för att jag undervisade boxning på klubben, kanske var det en kombination.
Jag fick mellanlanda hemma mellan klubben och gymmet för att kyla ner knäet och försöka få ner svullnaden innan jag tränade benen. Gick ok men fick ändå skita i en stor del av övningarna för benen.
Satsade istället på balans idag. Olika rörelser på balansplatta och framförallt diagonala rörelser på ett ben där höger ben och vänster arm gör olika saker. Detta gör jag dels för att öka balansen i slagen i boxningen och öka koordinationsförmågan men också i rehabsyfte för framförallt korsbandsskadan. Ju bättre balans jag har och ju bättre senor och liknande "förstår" hur dom skall balansera upp och hålla mot i obalanserade situationer ju bättre förutsättningar har jag för att tillfriskna ifrån skadan utan operation.

I alla fall! Knäet blev ju inte direkt bättre som man redan innan kunde talat om så jag körde "the full monty" på knäet när jag kom hem igen. Tung nedkylning med specialgrejerna jag fick på sjukhuset med kylelement man kan byta ut. Knäet domna bort så kallt var det men det fick ner svullnaden. Drog ett tryckbandage efteråt för att inte ge svullnaden en chans att komma tillbaka.
Och nu sitter jag här. Med ett knä som inte är svullet och med en rörlighet som har ökat igen.

Imorogn blir det träningen igen eftersom jag fick hoppa över så många övningar idag. Är egentligen kommenderad benträning varannan dag nu bara pga. den ökade belastningen i träningen efter krycksläppet men vad skall man göra. Dom skall göras.

Och så är det bra med det.

Sa ja te daj.

Visa hela inlägget »

Hallå igen!

 

Nu är jag en bit på vägen fast ändå inte.

Nu är jag kryckfri och har fått ändrat rehabprogram som tillåter mer lårmuskulträning. Så långt är allt gott.
Men veckan innan operationen var vi nere på Kungsbacka Kampsportcenter och sparrades och där översträckte jag en lowkick varpå det brände till i knäväcket och när jag sätter ner benet igen ser jag hur knät viker sig utåt. Det mest obehagliga med det var att jag inte kände nånting. Det var bara sladdrig.
Detta var veckan innan jag skulle göra operationen på andra benet.

Och igår var jag och röntgade båda knäna för att avgöra om operationen hade gått bra, vilket den hade, men jag kommer få artros i det knäet och skall inte spela handboll, fotboll eller innebandy tre gånger i veckan.

Sen kände ortopeden på det andra knäet och kan i princip omgående konstatera att ett främre korsband i höger knä alltså är AV. Detta föranleder först och främst intensiv träning, vilket då tyvärr är tvunget att anpassat med tanke på mitt ANDRA knä.
Så nu är jag alltså nyborrad i det ena knäet och saknar ett fungerande korsband i det andra knäet.

 

SÅ! Hur gör djur? För det finns ingen chans på denna vår guds gröna jord att jag slutar träna.
Jag kan alltså inte längre på ett säkert sätt gå med höger ben bak och vänster fot fram och jag skall vara försiktig med benarbetet och hoppande rörelser med det andra benet.
Hur gör man?

JO! Det skall jag tala om! Man BYTER sin sk. fightingställning. Man tränar upp förmågan att gå åt andra hållet så att säga - South Paw.
Nu menar jag inte bara för några tekniker utan jag menar rörelsemönster, förflyttningstekniker, slagtekniker - allting. Sparka är inte aktuellt och kommer inte vara på rätt så lång tid. Men skit i det!

Som tränare och erfaren utövare behöver man utvecklas. Man behöver hitta nya egna utmaningar och nya sätt att inspirera sina elever.
Jag känner själv att jag lyckats göra detta genom att träna tung anpassad fys och lyckas instruera på klubben trots kryckor. Det har varit en stor personlig seger för mig målbildsmässigt sett.
Och nu. Nu kan jag inte sparka och jag kan inte gå med höger fot bak (minsta tryck framifrån som inte är kontrollerat av mig själv så smäller det i knäet så man tror att det skall gå av). Vad gör jag nu?
Jag ändrar om HELA mitt sätt att fightas.
Jag byter fightingställning.

Min svåraste elev är jag själv.

 

Gällande att träna andra kommer jag under en period att nörda ner mig i boxningen och utveckla mina instruktioner i detta och anpassa det till våra andra idrotter.
Det skall bli SJUKT kul.

 

Det finns dom personerna som lägger sig ner och dör när dom blir skadade. Det finns dom personerna som gör sin rehab och börjar träna SEN. Det finns dom personerna som kör hård träning på det dom kan och sen rehabar det dom skall.


Sen finns det den sista gruppen.

Som säger Hurt Tomorrow och K Ö R.


Visa hela inlägget »

 

- Du skall absolut ha andra gudar vid sidan av mig då andra gudar har annat att lära dig som kan göra dig till en bättre utövare.

- Du skola träna hårt, mycket och smart.

 

- Kunna icke din tränarpräst hjälpa dig att träna hårt, mycket och smart - Lär dig själv eller byt präst.


- Helga variationen i din träning för den kommer ta dig till himmelrikets gröna ängar.

- Du skall aldrig missbruka din guds namn, heligt vara det, och kalla det slagsmål istället
för fighting.

- Du skola ofta testa din tro på din gud genom tävling.


- Du skola icke hava begär till din nästas sparringutrustning på det att det kommer gå ännu fortare än tidigare tills det luktar grävling och gammal häxa om den.

- Du skola icke pausa din tillbedjan över sommaren. Din kropp behöver inte 8 veckors semester i ett semialkoholerat tillstånd ty syndigt äro det.

- Helga målen och ät ordentligt med vanlig mat.

- Du skola icke bruka kosttillskottens oheliga och syndfulla rekommendationer på förpackningarna. Tänk istället själv.

 

Visa hela inlägget »

Till alla de pappor som delar sin innersta kärlek mellan älskade barn, käraste och kampsporten


Det handlar förresten inte om att dela. Det handlar om att lägga till. För precis som när man får ett barn till efter sin förstfödda delar man inte kärleken - man älskar bara mer.

Kampsportspappor slits ständigt mellan två världar där ingen av världarna kan vara utan varandra.
En passionerad utövare mår fysiskt och psykiskt mycket dåligt av att inte få träna. Detta påverkar såklart familjen. Samtidigt mår utövandet som bäst när pappan mår bra och är lycklig med allt runt omkring.
Balansen är det svåra. Det allra svåraste.
Det kräver förstående klubbkamrater och en förstående familj.


Jag hävdar som kampsportare och familjefar att det går alldeles utmärkt att kombinera - men inte på den ena partens bekostnad. Tränar man för mycket blir familjen lidande och familjen får ALDRIG lida pga. dig. Tillbringar man "för mycket" tid med sin familj kan det kännas som ett betungande krav och att man måste offra en del av sitt liv och inget gott kommer ut ur det. Alla mår bäst av balansen.

 

Till alla de pappor som lyckad med balansakten: Ni är mina hjältar. Varje dag.

Till alla de pappor som inte lyckas: Det går. Det handlar om att ge och ta. Man kan inte ta om man inte kan ge. Det går.

 

 

 

 

Till alla de män som ännu inte blivit pappor: Ni undrar om det är värt det...?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Ja det tror FAN att det är värt det!

Familjen är värt allt. Och sen lite.

Visa hela inlägget »

Björn Rhodin

WHO?

Lätt manisk idésprutande svartbältad kampsportare till familjefar som driver West Coast Kickboxing med vänner och är Vice Ordförande i Svenska Kickboxningsförbundet.


Ungefär så.