7+1=1?

De som känner mig har säkerligen hört det här innan men det är någonting jag blir påmind om nästan varje dag via Facebook så det är alltid lika aktuellt.

Jag är inte unik, jag är inte speciell. Vad jag däremot är, är summan av mina erfarenheter. Man skulle kunna tro att alla människor var sådana, men det verkar vara en allt växande skara människor där ute som inte tillåter sig att vara det. Vad jag talar om är de människor som är en sak, ett intresse, en åsikt.

Det är min åsikt att vi konstant utvecklas som individer genom att lära oss från våra erfarenheter, oavsett om de är positiva eller negativa. Det här är inte speciellt svårt egentligen; det kräver egentligen endast att man förstår att stolthet för stolthetens skull är dumt. Att envist hävda sin position eller åsikt trots att motsatsen är bevisad är ett lysande exempel på att vi inte lever i ett darwinistiskt samhälle längre.

Samma sak gäller de människor som då låter en sak, åsikt eller intresse definiera vem de är. Tanken av att som person benämna mig själv vid en titel baserat på vad jag gör är enligt mitt sätt att leva som att ta ett steg tillbaka i personlig utveckling.

Personlig utveckling, det är det allt handlar om. Att vara bättre idag än du var igår, att konstant sträva efter att överträffa dig själv. Alla människor har olika förutsättningar i livet och om man spenderar all sin tid med att antingen direkt hindra sin utveckling genom att placera sig själv i ett fack eller om man gör det indirekt genom att konstant granska sig i jämförelse mot andra människor så kommer man aldrig att ta steg framåt i livet.

Jag är mer än vad ord kan beskriva, det hoppas jag att du också är.


//Peter "han som inte bloggar" Lihnell

Visa hela inlägget »

”Förändring sker inte över en natt” heter det men det känns i mitt fall verkligen helt fel. Jag påbörjade min nya ”livsstil” den 1 januari och har sedan dess konstant utmanat mig själv att överträffa mig själv. Jag började den här bloggen med att skriva om min relation till mat och om hur skev den var samt att jag stod inför ett nytt kapitel i mitt liv. Det var den 11 januari och mitt första blogginlägg någonsin. Således tänkte jag att jag skriver en serie med blogginlägg där jag återvänder till tidigare ämnen för att se vad som har förändrats.


”Mechanized Foodstuffs Redux”

Min relation till mat är hälsosam. Idag så äter jag sex gånger per dag där tre av dem är mellanmål. Fisk, grönsaker och andra nyttigheter som jag egentligen inte minns på rak arm är vardagsmat. Varje morgon börjar med en promenad strax efter klockan sex och när jag kommer hem gör jag havregrynsgröt med lite valnötter, russin och en skvätt mjölk. Jag äter frukt klockan tio, sedan en hemlagad lunch klockan tolv som följs av en promenad på cirka en halvtimme. Fram åt tre blir det ytterligare ett mellanmål och sedan igen klockan fem. När jag är fyra hållplatser från mitt hem går jag av spårvagnen och går den sista biten på en halvtimme till. Senare på kvällen, runt åtta, blir det kvällsmat/middag och efter det så är det inte mycket tid kvar innan man ska ligga i sängen för att upprepa rutinen dagen där efter.
Idag när jag går och handlar i affären så tittar jag på innehållsförteckningen, jag jämför med liknande produkter och tar ett aktivt beslut i att endast köpa nyttig mat. I början när jag gick i butiken mumlade jag för mig själv att jag inte skulle köpa en Snickers eller någon annan liknande sockerbomb för min kropp skrek verkligen i mental smärta och abstinens efter socker. Att gå från att alltid ha lite godis hemma till att sluta över en natt var inte lätt, men det går. Idag har jag inga problem att inte ens tänka på godis när jag är i affären. Det är märkligt hur man kan förändras över en väldigt kort tid. Jag är fortfarande en vanemänniska och jag misstänker att det är därför det går så fort som det gör för mig. Jag har avskaffat mig dåliga vanor och ersatt dem med goda vanor istället. Jag mår bra, säger ”god morgon” till människor och är pigg under dagen.

Kortfattat så har mycket hänt sedan den första januari; jag äter rätt, rör på mig och jag går ner i vikt. När jag vägde mig i slutet på januari så fick jag en chock över hur mycket jag hade gått upp de senaste åren och sedan dess har jag gått ner 7,1 kilo (i skrivande stund) på fem veckor och även om det inte är målet med allt det här så är det en riktigt trevlig bieffekt. Målet är och har alltid varit att vara piggare, må bättre och orka mer under dagen och det gör jag mer och mer för varje dag som går.

Peter ”bättre idag än igår” Lihnell

Visa hela inlägget »

Först vill jag bara passa på att be min lilla, men trogna läsarkrets om ursäkten för bristen på nya blogginlägg. Jag är otroligt kräsen och vill inte skriva någonting bara för sakens skull, utan istället ha en tanke och fundering bakom varje inlägg. Mitt mål var att skriva tre gånger i veckan och det ser inte ut att bli så om jag inte hittar någonting jag tycker är intressant nog att skriva om. Däremot så har jag, precis som alla människor, en åsikt om allt. Undrar ni någonting eller skulle vilja se mig fördjupa mig inom ett ämne som redan skrivits om eller ett nytt, tveka inte att lämna en kommentar nedan eller leta upp mig på Facebook och skicka ett meddelande där.

 

Nu till dagens ämne: "Fix what aint broken"

 

Jag vet inte om det är så att jag är unik när det kommer till det här eller om andra människor har samma problem. Jag talar självklart om min otroliga förmåga att tröttna på allt mellan himmel och jord så fort jag förstår hur det fungerar eller när jag känner att jag "kan det". Fram tills väldigt nyligen så har det här i mer eller mindre utsträckning varit den största drivkraften till min yrkesmässiga framgång. Det har drivit mig att konstant söka nya och mer utmanande uppgifter vilket då självklart har gått hand i hand med mitt avancerande inom bolaget jag jobbar på. Hade dt varit så att det bara var på den yrkesmässiga fronten som jag fungerade såhär hade jag skattat mig lycklig men så är det naturligtvis inte.

 

Det finns en andra sida av det här myntet som bär med sig ett väldigt negativt resultat och det är att det gäller även människor. Jag kan nämna minst tre relationer som avslutats (antingen av mig, eller den andra parten) direkt eller indirekt på grund av det här. Jag är driven att lära mig mer om personen jag träffar och förstå hur den fungerar och vad som motiverar den. Det är en fascination för mig att lära mig nya saker som jag inte kunde innan och när det är slut på det då börjar nedförsbacken och det går fort efter det. Jag kan ha varit i ett förhållande i allt från sex månader till ett år, engagerad och intresserad, men så fort jag märker att jag vet allt jag behöver om personen så tar det inte mer än två veckor innan jag har avslutat relationen (direkt eller indirekt).

 

Igår talade jag med Björn om det här för att jag märkte att jag kan det här med att hålla rutiner och att äta rätt. Det börjar kännas som att det finns ingenting nytt och spännande som kan hända, inte heller finns nyfikenheten där som fick mig att testa nya maträtter. Björn sa då till mig i sin stora visdom att istället för att göra som jag alltid känner att jag vill göra när jag hittar någonting jag inte accepterar (ändra på det) så skall vi försöka använda oss av det här draget hos mig. Det är nytt för mig och inte så jag har arbetat innan vilket intresserar mig. Jag har lagt min tillit till Björn och det är väl inte mer att göra än att löpa linan ut?

 

Det enda jag oroar mig för nu är jag inte försöker ändra ett personlighetsdrag hos mig själv som är uppenbart destruktivt i mitt sociala liv samt eventuella framtida relationer. Kommer mitt bejakande av det här draget hos mig resultera i att det förstärks och jag avfärdar människor efter en snabb bedömning istället för att jag lär känna dem?

 

 

Peter "I know what makes you tick" Lihnell

Visa hela inlägget »


När jag var liten så tittade jag ofta på mina vänner och hur lyckliga de verkade med sina perfekta familjer. De hade en jättesnäll mamma och närvarande pappa, och jättetuffa syskon som lyssnade på fräck musik eller kunde en massa spännande saker. Jag tittade med avundsjuka på hur mina vänner fick sådana fina leksaker och fick sitta uppe på kvällarna och titta på allt som vi inte fick i min familj. I korthet så tittade jag på vad jag hade och vad andra människor hade och kände att vad jag höll i mina händer var inte lika bra som det som fanns någon annanstans.
Jag har hört att man inte väljer sin familj, man kan inte byta ut sina föräldrar eller sina syskon. Inte heller kan man bara vifta bort de förpliktelser som kommer med familjeband. För det är väl inte mer än det som det handlar om. Förpliktelser, skapade genom ett blodsband mellan far och son, mor och dotter, bror och syster. Jag har under så lång tid jag kan komma ihåg alltid känt detta ansvar gentemot familjen, att när det behövs, ta hand om dem. Men behöver det verkligen vara så?

Jag har en bild av vad familj är i mitt huvud. Det är en grupp med människor som delar ett band med varandra och som förutsättningslöst ställer upp för varandra och älskar varandra. Måste det då verkligen vara via blodsband? Om det är så, hur är det då med alla dessa adopterade barn? Får de inte ha en ”riktig” familj? Det slog mig idag att jag kanske har varit för fixerad vid att endast se familjen som någonting du föds med, någonting som du har där oavsett vad i ditt liv. Men så är det inte. Familjen är de som du vill ha med dig under den långa resan som är ditt liv. Människor som vill samma sak med dig som du vill med dem.
När jag kom på det här så lättade så mycket för mig. Det betyder att jag kan, utan dåligt samvete, ta bort det som tynger ner mig och som är ett negativt inflytande i mitt liv samtidigt som jag behåller det som gör mig glad och som bidrar till att jag mår bra. Det betyder också att de vänner jag har som är mina allra närmaste kan vara lika mycket bröder eller systrar till mig som den som delar genetisk arvsmassa med mig. Jag har inte samma familj idag som den jag föddes med. Vissa saker är som det alltid har varit och andra inte.

Jag har nu under en period försökt definiera bloggen och hitta en röd tråd. Jag trodde att den skulle handla om vad jag åt varje dag och vad jag vägde morgon/middag/kväll men det var inte där den slutade. Istället så tror jag att om jag ska hitta en röd tråd genom allt jag skriver om så är det den om förändring och positivitet. En blogg som förhoppningsvis kan komma att inspirera andra människor till att resa sig över den gråa vardagens nedtyngande pessimism. Ett par människor har redan berättat att de har velat ta tag i sina liv eller sina matvanor eller andra situationer i deras liv som de vill förändra till det bättre och det gör mig inte bara glad utan även stolt.

Folk frågar då och då vad det är för diet jag följer. Jag kan då med handen på hjärtat säga att jag har ingen aning om jag ens följer en diet. Det enda jag vet är att jag äter annorlunda och mår bättre. Idag så är det den 24 januari och jag har inte rört en godisbit eller besökt en snabbmatsrestaurang sedan 2010. Jag vet att det är bara 24 dagar vi pratar om, men det är 24 stolta dagar som betyder mycket för mig.

Att äta mat är inte helt olikt en familj om man tänker efter. Du äter antingen vad du får serverat till dig eller så väljer du ut det som din kropp mår bra av och tar bort det dåliga.

Visa hela inlägget »

I skrivande stund står jag i lokalerna tillhörande West Coast Kickboxing och kommer att tänka på ett "problem" jag har. Det är nämligen som så att jag tittar ofta på andra människor och tänker "det där kan jag också göra; och minst lika bra!". Det är väl bra att man som människa inte känner motsatsen kan jag tycka, men samtidigt är jag orolig att jag förminskar uppskattningen av det faktiska arbetet som andra människor gör.

 

Jag vet inte om detta är en produkt av min arbetsmiljö eller om jag bara är så dryg att jag tror att jag är bättre än alla andra eller kanske rent av en kombination av de två. Mina vänner tror att det bara är mitt karaktäristiska svullna ego som talar, att det är så jag alltid låter men jag är inte lika övertygad. Kanske har det någonting med att jag känner att det finns ingenting i livet jag inte kan göra om jag verkligen skulle vilja; jag kanske helt enkelt är för dum för att förstå mina egna begränsningar. Men är det så, så vill jag inte vara smart.

 

Jag har en tradition av att varje nyår så döper jag det nya året och det är då vad det mitt liv skall återspegla under året. Vid midnatt på nyårsafton 2010 döpte jag 2011 till "The year of no regrets" och oavsett vad som händer och vilka val jag än gör med mitt liv så kommer jag stå fast vid dem. Livet är ingen dans på rosor och jag tänker inte spendera mer tid än vad jag behöver med att tänka tillbaka på vad jag har gjort med tvivel och ånger.

 

Människor spenderar för mycket tid med att hitta på anledningar till att inte göra saker som traditionellt sett uppfattas som "svårt" eller bara "jobbigt" och jag är inget undantag. Jag har spenderat mertiden av mitt vuxna liv sittandes på röven med inget annat än en dröm om att bli lärare i svenska, engelska och retorik. Men som alla drömmare, så blir det ofta ingenting mer än en dröm. Idag sitter jag med upp emot 50 anställda under mig och driver ett framgångsrikt företag tillsammans med en vän. (För övrigt samma vän som fick mig att lyfta på röven i första början och göra någonting med mitt liv). Jag bestämde mig för att sluta drömma och börja agera istället.

 

Vad är då syftet med dagens inlägg egentligen? Skall man förstå sina begränsningar och göra det bästa av de förutsättningarna som man har eller ska man strunta i vad andra människor och du själv säger om vad du kan och inte kan göra? Jag kan inte svara för er som läser det här, det kan ni bara själva. Men jag kan svara för mig och där jag är idag hade likaväl kunnat vara ruta ett för dit jag är på väg vet jag knappt själv än. En sak är säker dock och det är att vart det än är så kommer jag att anlända med pompa och ståt, flygande på en enhörning som skiter regnbågar.

 

 

Peter "Jag kan själv!" Lihnell

Visa hela inlägget »

Jag funderade lite på det här med frestelser för ett par dagar sedan angående mitt konstanta sug efter en Snickers; och då skall det vara väldigt klart att jag åt knappt Snickers innan jag påbörjade mina nya matvanor. Jag stod i mataffären, precis vid kassorna där de placerar alla sista-minuten-impuls-varor så som godis och tidningar, och upptäckte hur jag bara stod och stirrade på en Snickers-bit i hyllan. Jag vaknade till ur min socker-dröm och bestämde mig för att jag skulle flytta mig genom kön så fort som möjligt så att jag kom utanför räckhåll från det som lockade mig tillbaka in i fördärvet.
När jag kom hem och suget hade avtagit så blev jag lite irriterad på min reaktion inne i affären. Varför skulle jag på något sätt vara ”offret” i den här situationen? Varför skulle jag vara tvungen att avlägsna mig för att undvika att falla för frestelsen att köpa en liten bit choklad?
Jag funderade lite på det och kom fram till att det finns ingen anledning alls till att jag skulle vara tvungen att undvika att gå i närheten av godis. Det slog mig att det var lite som ett förhållande där man aldrig är oense om någonting, ett förhållande som är så ”perfekt” att man aldrig bråkar. En dag så bråkar man, och då är man så oerfaren av att hantera situationen att det slutar med att man bär sin partners hud som en ny skinnväst. Världen är inte svart eller vit, den är fylld av gråa nyanser. Du kan inte bara stoppa huvudet i sanden som en struts och hoppas på att problemen du har försvinner, för att även om du blundar så finns de kvar.

Jag ser det som så att ju mer man försöker ignorera någonting, desto större betydelse har det i ditt liv. Du spenderar så mycket tid med att försöka att inte låtsas om någonting att det tar upp större delen av din dag och det funkar inte.
Björn har sagt till mig att en dag i veckan så får jag äta vad jag vill. I lördags var det första sådana dagen och jag kände hur sockertarmen gjorde sig påmind å det grövsta. Jag stod på Järntorget och väntade på spårvagnen och mitt emot mig står det en pressbyrå och bakom den ligger det en Burger King, båda två med någonting jag ville ha. Jag bestämde mig för att idag så fick jag minsann äta vad jag ville och skulle ha både det ena och det andra. Min fantasi sprang iväg med mig och jag kände smakerna av en stor och saftig XXL från Burger King i min mun. Sedan så slog det mig att bara för att jag fick äta vad jag ville så behövde jag inte göra det. Jag behövde inte plötsligt vältra i fett, utan kunde bara äta någonting som kanske inte stod med på min lista av mat som är bra.
Det slutade med att när det var dags för att äta så köpte jag mig en köttbulletallrik med potatismos och någon tafatt variant av sallad lite slafsigt slängd vid sidan av. Besvikelsen var enorm.

Jag vet inte riktigt vad det är jag egentligen säger med dagens inlägg. Jag kände mest att jag ville dela med mig av en personlig reflektion kring det här med mat egentligen. Vissa dagar känner man sig som en riktig kämpe och andra dagar så vill man bara inte gå upp ur sängen. Det är inte alltid en dans på rosor, det här med att äta rätt, men det blir bättre för varje dag. Jag har inte sedan den 31 december ätit godis eller någonting annat som jag inte borde. Vem vet, det kanske inte är en bedrift egentligen? Jag vet att jag definitivt har gått längre perioder än 20 dagar utan godis innan nu, men nu så får jag inte det och då blir det genast mycket värre. Det kanske inte är så svårt för andra, men det är svårt för mig och det är antagligen för att jag har haft ett konstant sockerintag under lång tid så länge att det är svårt att vänja av hjärnan vid det.

Och för allt i världen, göm dig inte. Lev i den verkliga världen, även om den är full av frestelser.


Peter ”Sockersugen” Lihnell

Visa hela inlägget »

Det sägs att man är summan av sina erfarenheter och det tycker jag låter väldigt tragiskt. Om jag enbart skulle vara summan av mina erfarenheter skulle jag vara en lat jävel som hellre sitter med en påse ostbågar i famnen och spelar datorspel och då skulle det inte finnas någon anledning till att göra någonting mer i mitt liv.
Jag är mer av åsikten att det spelar ingen roll vart du har varit, bara vart du är på väg. Med det så menar jag att du kan ha gjort vad som helst innan i ditt liv, men bara om du har ett mål med vart du vill så kommer du att kunna ta steg framåt. Jag föreställer mig att det är lite som att man istället för att klamra sig fast vid det förflutna blickar framåt och föreställer sig vad som kommer.

Jag tror inte att jag är en drömmare. Jag har inga djupa förhoppningar om att någonting utanför mitt räckhåll skall hända som genom ett mirakel. Jag tror det är därför jag inte tycker om genvägar i livet. Jag tror inte på mirakelpiller som skall göra dig trådsmal på 3-6 veckor eller att du kommer att vinna storvinsten på lotto som kommer att lösa alla dina problem. Jag ser mig själv mycket mer som en realist, en person som ser på förutsättningarna som finns och vad man kan göra med dem.
Det är därför det är så spännande det här med att lägga om kosten och arbeta så nära med Björn som jag gör för att må bättre. Jag tror inte på att jag kommer få en kropp som en grekisk gud, men jag vet att jag kan göra en stor förändring i mitt liv och vad för resultat det ger återstår att se.

Jag kom till det här sättet att se på livet för lite över tre år sedan när en vän till mig stod och hängde över min axel när jag satt framför datorn och spelade World of Warcraft och frågade mig om detta var allt jag skulle göra med mitt liv. Jag blev förvånad och sedan defensiv över att han hade mage att ifrågasätta hur jag levde mitt liv men dolde det bakom ett halvt nonchalant ”Vad menar du?”
Då fortsatte han med en relativt lång utläggning om att detta var det enda som jag gjorde och att det var så dumt att jag bara kastade bort all potential att göra exakt vad jag ville. Jag bortfärdade det som vanligt ”du kan om du vill”-snack men på något sätt så hade han rätt. Allt jag någonsin har gjort har jag gjort med en brinnande iver och ett lysande resultat. Så varför gjorde jag ingenting vettigt med mitt liv?

Det finns många förklaringar antar jag för ingenting är så enkelt som en fråga, ett svar. Hursomhelst så tog det ungefär 12 timmar innan jag var ute och fixade mig någonting att göra annat än att sitta hemma på min röv och samla på extrakilon. Inom ett par veckor hade jag allt fixat för en praktikplats som skulle leda till jobb inom ett område jag verkligen tyckte om. Jag jobbade som bara den när jag var där, alltid övertid och ställde jämt upp. Nu ledde tyvärr det här ingenstans, men jag lät inte det hindra mig från att skaffa mig ett nytt jobb.
Vad som är så fantastiskt med det här är inte vart jag hamnade till slut, utan det faktumet att när jag slutade se på mig själv som resultatet av vad jag hade gjort fram tills nu och istället bestämde mig för att tänka på vad jag ville åstadkomma.
Varför ser inte alla på sitt liv på det här sättet då? Jag tror det beror på att man har så lätt för att definiera sitt liv utifrån vad man har gjort och inte vad man kan göra. Man kan lättare titta bakom sig och räkna sina lyckanden. Problemet är då att man också lika lätt kan räkna sina misslyckanden och är du inte Jesus återuppstånden så har du din beskärda del av sådana som tynger ner dig och ditt liv.

Det enda man ska ta från sitt förflutna är kunskapen om hur man skapar en bättre framtid.


Peter ”SKANIDIVIEN!” Lihnell

Visa hela inlägget »

Jag har en lista på mat som jag inte äter. Den är full av mat som jag har fått för mig av olika anledningar inte någonsin ska få besudla mitt oralhål. Det har alltid varit en trygghet för mig att ha en anledning till att slippa äta det där konstiga som serveras eftersom det antingen ser äckligt ut eller heter någonting som borde smaka vidrigt. Broccoli är en sådan sak som vinner i båda kategorierna; det är bara att titta på den så ser man hur förbannat äcklig den är. Grön och vidrig, ser ut som en blandning mellan en buske och en hjärna. Hur kan det någonsin vara ok?
Nu hade jag det tveksamma nöjet att förra helgen faktiskt äta broccoli och det var verkligen inte så farligt som jag trott hela mitt liv. Men så är det när man är uppfödd på fett och socker. Jag minns när jag var liten och jag ville ha någonting att äta hemma hos min mormor. Det var alltid köttbullar med potatismos, stekt mannagrynsgröt (som för övrigt är fantastiskt gott, men fullt av fett och socker) och sockrade hönökakor. Sockrade hönökakor var min favorit när jag var liten och jag fick det hela tiden. Dessutom så sockrade hon tomaterna också. Men en sak skall man dock säga om min älskade mormor och det är att hon älskade mig.

Hur som helst, så har jag en lista med mat jag inte äter. På den här listan kan man hitta ”Har det bott under havsytan så stoppar man det inte i munnen” samt ”kött från ben. Det tidigare kommer säkerligen ifrån mina traumatiska upplevelser med skolmatsalen och fiskbullar samt att alla skaldjur ser ut som varelser från yttre rymden. Det senare däremot blev bara en fix idé en gång. Jag såg min mammas dåvarande pojkväns hund slita kött från ett ben. Det hela såg väldigt motbjudande och smutsigt ut och jag ville inte vara som den där hunden (som jag för övrigt inte ens tyckte om).
Sedan dess så har jag verkligen inte gillat idén av att äta kött direkt ifrån ben. Jag kan utan problem äta kött som suttit på ben vid tillagningen, men inte att separera det från benet själv, ”det är ju bara hundar som gör och jag är ingen hund”. När jag sitter och skriver om det så känns det så otroligt fånigt alltihopa och det känns som att återigen så kommer det här kontrollbehovet över min omgivning in i spel och sätter upp regler för hur jag ska leva.

Appropå den här listan jag har så levde jag efter ett egenmyntat talesätt när jag var ”ung och rebellisk”. Det löd som följer: ”Ät aldrig någonting du aldrig har ätit förr” och även om jag inte tänker så längre så tror jag att även om det bara var på skoj så sa man det så många gånger att det fastnade. Det blev som ett mantra, en livsregel. Det innebar att det var väldigt lätt att lägga till saker på den här listan jag har och förklarar varför det är så förbannat mycket på den som jag aldrig egentligen har ätit. Jag tror bestämt att jag innan veckan är slut ska testa att äta Sushi. (Om Björn tillåter det, jag vet inte om det är någonting jag får äta.)
Jag ska se till att slänga ut hela listan ur fönstret tror jag. Vissa saker kommer jag fortfarande aldrig mer att äta och det är till exempel champinjoner. Det smakar överkokt ollon (eller hur jag föreställer mig att det skulle smaka i vilket fall som helst) och inte heller lever. Det är bara onaturligt. Jag skall erkänna att det är inte lite det skrämmer mig att göra det här. Jag har haft den här listan som en snuttefilt hela mitt vuxna liv. Den har varit min trygghet och vägledare genom helvetet som är den kulinariska djungeln.

Hur som helst så är jag glad att jag gör det här. Det är stort för mig och jag hoppas att alla som konstant kommer att få lyssna på hur jag pratar på om det här står ut och kniper käft när de egentligen bara vill be mig dra åt helvete med mitt konstanta snack om mat nu för tiden. Er tystnad betyder allt för mig. Det är ett sätt för mig att hålla mig på rätt kurs, att verbalt (och nu i text) beskriva min resa och det är egentligen inte för er skull jag gör det utan för min egen samt till mig jag riktar det.
Appropå ingenting så kom en av mina anställda in till mig idag på mitt kontor och hade någon fråga om någonting för att senare kommentera hur pigg jag såg ut. Kan det verkligen vara så att jag redan efter elva dagar av det här kan notera en märkbar skillnad i hur jag mår? Jag håller mig stadigt till att äta sex gånger per dag och vid så fasta tider jag kan. En sak har jag märkt med hur jag äter just nu; jag är näst intill aldrig hungrig eller mätt längre. Det kanske inte är en så dum idé det här trots allt ändå?


Peter ”Listan” Lihnell

Nästa avsnitt: ”Vart är du på väg?”

Visa hela inlägget »

Vi har det sanna nöjet att presentera vår nya bloggare - Peter Lihnell.

Han tränar inte. Alls. He don´t do that. Men hans motivationsnivå gällande maten är smått obeskrivbar och således väldigt intressant att läsa om tyckte vi. Så när Peter kom till oss och undrade om maten så sa vi "JAJAMEN, men kan vi inte få läsa om det?"

 

Så utan vidare knussel.

Peter, Take it away....

 

Mechanized Foodstuffs


Min relation till mat är inte den mest häslosamma. Och då talar vi inte bara om vad man fysiskt kör in i sitt oralhål, utan även mentalt. Jag säger ofta till folk när det diskuteras mat att det är ett ”nödvändigt ont”, någonting du behöver för att överleva. Hade mat kommit i små färgglada piller så hade ingen varit mer lycklig än jag. Min relation till mat är förknippat till att tvingas sitta kvar vid middagsbordet tills att man har ätit upp allt det där man inte tycker om, att diska efter familjen och att plocka undan. Mat för mig är inte det du stoppar i munnen, utan allt arbete runt omkring som är associerat med negativa upplevelser. Då är det inte konstigt att själva ätandet bara hänger med där på köpet.
Men så är det ju inte egentligen. I verkligheten så uppskattar jag mat lika mycket som vem som helst. Problemet är bara att det verkligen inte är en passion. Jag gillar att gå ut på en restaurang och äta någonting gott eller kanske gå ner till McDonalds på lunchen för en smaskig ”QPutanlökochgurkamedHBlökplusmenyfantaattdrickaochencone”. Det är så otroligt invant idag hur jag äter att allt nytt och ”spännande” förknippar jag med någonting negativt, någonting som bryter mot min trygga plats där jag vet exakt vad jag får och hur det smakar. Jag tror att jag är det bästa exemplaret man kan hitta när det kommer till vanemänniska. Jag är en vanemänniska och jag är lat. Men jag försöker förändra mig.

”Jag försöker förändra mig”. Det är rätt tunga ord för mig. Jag gillar inte förändring eller jag kanske ska säga ”Jag gillar inte förändring”, för det är mer ett mantra snarare än ett faktum. Tittar man på mitt liv så har förändring alltid inneburit någonting positivt, någonting nytt och spännande. Ändå så är jag en så enveten motståndare till förändring. Måste ha någonting att göra med mitt kontrollbehov tror jag.
Men, i andan av förändring så har jag gett upp mitt kontrollbehov till Björn Rhodin. Jag har längre inte bestämmanderätt gällande hur min kost ser ut. Det är egentligen vad den här bloggen kommer att handla om, samt lite tankar då och då som jag försöker uttrycka i text. Förhoppningsvis så kommer det här att hjälpa mig lite med att följa kompassen och hålla mig på kurs gällande det här.


Peter ”Hypokreti” Lihnell

Nästa avsnitt: ”Jag har en lista”

Visa hela inlägget »