För första gången så svullna knäet upp idag. Både innuti och ovanför vänster knäled. Varför är svårt att säga.
Kanske var det för att jag gick soff-stel upp för trappor både i natt och i morse, kanske var det för att jag var nere och gick på allum i morse med flickorna, kanske var det för att jag undervisade boxning på klubben, kanske var det en kombination.
Jag fick mellanlanda hemma mellan klubben och gymmet för att kyla ner knäet och försöka få ner svullnaden innan jag tränade benen. Gick ok men fick ändå skita i en stor del av övningarna för benen.
Satsade istället på balans idag. Olika rörelser på balansplatta och framförallt diagonala rörelser på ett ben där höger ben och vänster arm gör olika saker. Detta gör jag dels för att öka balansen i slagen i boxningen och öka koordinationsförmågan men också i rehabsyfte för framförallt korsbandsskadan. Ju bättre balans jag har och ju bättre senor och liknande "förstår" hur dom skall balansera upp och hålla mot i obalanserade situationer ju bättre förutsättningar har jag för att tillfriskna ifrån skadan utan operation.

I alla fall! Knäet blev ju inte direkt bättre som man redan innan kunde talat om så jag körde "the full monty" på knäet när jag kom hem igen. Tung nedkylning med specialgrejerna jag fick på sjukhuset med kylelement man kan byta ut. Knäet domna bort så kallt var det men det fick ner svullnaden. Drog ett tryckbandage efteråt för att inte ge svullnaden en chans att komma tillbaka.
Och nu sitter jag här. Med ett knä som inte är svullet och med en rörlighet som har ökat igen.

Imorogn blir det träningen igen eftersom jag fick hoppa över så många övningar idag. Är egentligen kommenderad benträning varannan dag nu bara pga. den ökade belastningen i träningen efter krycksläppet men vad skall man göra. Dom skall göras.

Och så är det bra med det.

Sa ja te daj.

Visa hela inlägget »

Hallå igen!

 

Nu är jag en bit på vägen fast ändå inte.

Nu är jag kryckfri och har fått ändrat rehabprogram som tillåter mer lårmuskulträning. Så långt är allt gott.
Men veckan innan operationen var vi nere på Kungsbacka Kampsportcenter och sparrades och där översträckte jag en lowkick varpå det brände till i knäväcket och när jag sätter ner benet igen ser jag hur knät viker sig utåt. Det mest obehagliga med det var att jag inte kände nånting. Det var bara sladdrig.
Detta var veckan innan jag skulle göra operationen på andra benet.

Och igår var jag och röntgade båda knäna för att avgöra om operationen hade gått bra, vilket den hade, men jag kommer få artros i det knäet och skall inte spela handboll, fotboll eller innebandy tre gånger i veckan.

Sen kände ortopeden på det andra knäet och kan i princip omgående konstatera att ett främre korsband i höger knä alltså är AV. Detta föranleder först och främst intensiv träning, vilket då tyvärr är tvunget att anpassat med tanke på mitt ANDRA knä.
Så nu är jag alltså nyborrad i det ena knäet och saknar ett fungerande korsband i det andra knäet.

 

SÅ! Hur gör djur? För det finns ingen chans på denna vår guds gröna jord att jag slutar träna.
Jag kan alltså inte längre på ett säkert sätt gå med höger ben bak och vänster fot fram och jag skall vara försiktig med benarbetet och hoppande rörelser med det andra benet.
Hur gör man?

JO! Det skall jag tala om! Man BYTER sin sk. fightingställning. Man tränar upp förmågan att gå åt andra hållet så att säga - South Paw.
Nu menar jag inte bara för några tekniker utan jag menar rörelsemönster, förflyttningstekniker, slagtekniker - allting. Sparka är inte aktuellt och kommer inte vara på rätt så lång tid. Men skit i det!

Som tränare och erfaren utövare behöver man utvecklas. Man behöver hitta nya egna utmaningar och nya sätt att inspirera sina elever.
Jag känner själv att jag lyckats göra detta genom att träna tung anpassad fys och lyckas instruera på klubben trots kryckor. Det har varit en stor personlig seger för mig målbildsmässigt sett.
Och nu. Nu kan jag inte sparka och jag kan inte gå med höger fot bak (minsta tryck framifrån som inte är kontrollerat av mig själv så smäller det i knäet så man tror att det skall gå av). Vad gör jag nu?
Jag ändrar om HELA mitt sätt att fightas.
Jag byter fightingställning.

Min svåraste elev är jag själv.

 

Gällande att träna andra kommer jag under en period att nörda ner mig i boxningen och utveckla mina instruktioner i detta och anpassa det till våra andra idrotter.
Det skall bli SJUKT kul.

 

Det finns dom personerna som lägger sig ner och dör när dom blir skadade. Det finns dom personerna som gör sin rehab och börjar träna SEN. Det finns dom personerna som kör hård träning på det dom kan och sen rehabar det dom skall.


Sen finns det den sista gruppen.

Som säger Hurt Tomorrow och K Ö R.


Visa hela inlägget »

 

- Du skall absolut ha andra gudar vid sidan av mig då andra gudar har annat att lära dig som kan göra dig till en bättre utövare.

- Du skola träna hårt, mycket och smart.

 

- Kunna icke din tränarpräst hjälpa dig att träna hårt, mycket och smart - Lär dig själv eller byt präst.


- Helga variationen i din träning för den kommer ta dig till himmelrikets gröna ängar.

- Du skall aldrig missbruka din guds namn, heligt vara det, och kalla det slagsmål istället
för fighting.

- Du skola ofta testa din tro på din gud genom tävling.


- Du skola icke hava begär till din nästas sparringutrustning på det att det kommer gå ännu fortare än tidigare tills det luktar grävling och gammal häxa om den.

- Du skola icke pausa din tillbedjan över sommaren. Din kropp behöver inte 8 veckors semester i ett semialkoholerat tillstånd ty syndigt äro det.

- Helga målen och ät ordentligt med vanlig mat.

- Du skola icke bruka kosttillskottens oheliga och syndfulla rekommendationer på förpackningarna. Tänk istället själv.

 

Visa hela inlägget »

Till alla de pappor som delar sin innersta kärlek mellan älskade barn, käraste och kampsporten


Det handlar förresten inte om att dela. Det handlar om att lägga till. För precis som när man får ett barn till efter sin förstfödda delar man inte kärleken - man älskar bara mer.

Kampsportspappor slits ständigt mellan två världar där ingen av världarna kan vara utan varandra.
En passionerad utövare mår fysiskt och psykiskt mycket dåligt av att inte få träna. Detta påverkar såklart familjen. Samtidigt mår utövandet som bäst när pappan mår bra och är lycklig med allt runt omkring.
Balansen är det svåra. Det allra svåraste.
Det kräver förstående klubbkamrater och en förstående familj.


Jag hävdar som kampsportare och familjefar att det går alldeles utmärkt att kombinera - men inte på den ena partens bekostnad. Tränar man för mycket blir familjen lidande och familjen får ALDRIG lida pga. dig. Tillbringar man "för mycket" tid med sin familj kan det kännas som ett betungande krav och att man måste offra en del av sitt liv och inget gott kommer ut ur det. Alla mår bäst av balansen.

 

Till alla de pappor som lyckad med balansakten: Ni är mina hjältar. Varje dag.

Till alla de pappor som inte lyckas: Det går. Det handlar om att ge och ta. Man kan inte ta om man inte kan ge. Det går.

 

 

 

 

Till alla de män som ännu inte blivit pappor: Ni undrar om det är värt det...?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Ja det tror FAN att det är värt det!

Familjen är värt allt. Och sen lite.

Visa hela inlägget »

Allt annat än Thaiboxningens fantastiska resultat är ju helt värdelöst idag. Men jag skriver för mig själv, så fuck this blog on this day =)

Jag tror det tar en relativt lång tid innan det sjunker in vad thaiboxningslandslaget har ställt till med.
Om vi lyfter blicken ifrån själva prestationen så innebär alla dessa medaljer en väldigt massa mer pengar för thaiboxningsförbundet nästa år eftersom stödet till specialförbunden ifrån Riksidrottsförbundet är direkt relaterad till hur många mästerskapsmedaljer förbundets utövare tar.
Ni FATTAR ju att detta kommer lyfta sporten på samtliga nivåer.

Världens största "Big Up" till hela Landslaget med Team och Ansvariga bakom.

Mitt idag då?
Jo för fan. Sjukgymnasten på Gårda för första gången. Det var sjukt bra. Ni vet känslan av att bli kär i en träningsanläggning vid första ögonkastet? Lite som Bosön? Lite så var det idag.
Sjukt kompeten sjukgymnast som pratade med mig som sin "like". Ibland kan man få övertala vissa typer av personer att jag man faktiskt har jobbat själv med träning och kan prata om muskler i latinska termer. Behövde jag inte göra idag. Så jävla gött.

Fick ett rehabprogram jag skall göra två gånger om dagen. Programmet aktiverar främre lårmuskeln, sätesmuskeln och vadmusklerna samt låter knäet jobba stabiliserande i sidleds. Kommer bli idiotstark i senorna där. Love it!
Om tre veckor ungefär vankas det vattengympa. Blir en ny upplevelse.

Ett av problemen med dessa typer av ingrepp är att de broskceller som kommer ur de blödande hålen i skelettet inte är ledbrosk utan vanligt mjukt brosk. Det är inte lika anpassat till slitaget i knäet vilket innebär att man måste behandla det varsamt från början. Därav är rehabiliteringen mycket lång.

Jag fick idag också reda på att kryckorna inte är till för att ersätta steget utan för att AVLASTA steget. Jag skall nästan gå helt normalt men hänga upp lite av vikten på kryckorna då. Kändes bra att få klarhet i det. Skitjobbigt ändå. Med kryckorna alltså.

Imorgon pushar jag upp en bild på programmet.
Bara att se sjukgymnastens gubbar med näsor och mun på varje övning är en upplevelse.

 

 

Vi säger så!

HA DET!

 

Visa hela inlägget »

Imorgon åker vi

Fysträning med Panocod. Ja alltså...man behöver ju inte göra det jävligare än det redan är kan jag känna.

Och nu verkar jag inte behöva mer värktabletter än Ipren så nu är det dags.
Var inne och kollade på Friskis här i Partille och det första jag ser i gymmet är två st TRX-moduler. A thank you. Sen hade dom en pjäs jag letat efter länge som fan och det är en stående skidmaskin. Lite som en C2-rodd fast den är upprät. En stol där och jag kan antagligen komma förbi konditionsproblemet.

Kommer fokusera helt och fullt på styrke och stabilitetsträning från midjan och uppåt. Hittar jag en maskin imorgon för röven så plockar jag in den också men primärt bara överkropp.
Vi får se. Första gymkortet jag har ägt på 7 år. Lite för att jag själv jobbade på gym i 6 av dom åren. Mest därför.

Imorgon börjar vi. Fysträning. Utan morfin. Men med ett totalt sönderborrat vänsterknä. Om det kommer att gå?
Ni skall få se...

Vi säger så!
Ha det bra!

Har jag missat nån av er på Twitter förresten?

 

Visa hela inlägget »

Att vakna dagen efter operationen när precis allt smärtstillande har gått ur kroppen är en upplevelse att skriva hem om.

 

Så.

Första natten efter operationen. Hur det gick? Jotack. Jag behövde inte kissa i en pet-flaska eller bajsa i en plastpåse. Jag klarade mig.
Man måste tänka ett steg längre. Funkar inte att ta nästan 10 minuter att ta sig ur sängen mitt i natten.
Då får man sig om inte annat en hurring av frun. Och det går fort. PANG säger det bara.

Har varit ute och snurrat på lite möten idag. Och det är Ipren som gör den riktiga skillnaden även idag. Panocoden lägger som ett gôtt skimmer över allting men Ipren gör att smärtan släpper lite och rörligheten ökar något.
Ipren liksom. Vad HÄNDER?

Smakde lite på "artoskopiträningen" idag. Det är de rörelserna alla får att göra efter en titthålsoperation. Dra foten emot dig, vinkla foten framåt och uppåt, lyft benet och spänn lårmuskeln.
Vinkla foten inga problem, dra fot mot dig - problem, lyft benet - problem, spänn lårmuskeln - stora problem.
Men nu är vi på gång.
Imorgon skall det göras tre gånger.

Fick bokat en tid hos sjukgymnasten också. Dom är specialister på idrottsskador så det blir perfekt.
26/9 skall jag dit.

 

Vi säger så!
HAJ!

 

Visa hela inlägget »

Knärenovering - Check!

Descutan luktar fortfarande kemiskt.
Strumporna är lika porriga.
Rocken är lika förnedrande.
Inte nyttt under Ortopedens skugga.

 

Då är det alltså borrat.
Var orolig denna gången. Narkos brukar ju annars vara förenat med stor glädje och njutning och en närmast euforisk sömn. För min del.
Men inte nu. Inte idag.
För nu har jag två små flickor hemma. Och narkosen är ett av momenten som är riskfyllda i en operationen.
Det var SÅDÄÄÄR får jag la säga.
Var en brötig känsla att ligga uppkopplad och klar och rakad och tvättad och tänka: "-Skall jag skita i allting och bara dra?"
För 10 år sen hade det varit mer "-Bring it!". Så var det inte idag.

 

Skadan var större än dom hade väntat sig.
Dels var den skadan som syntes på magnetröntgen bredare än vad man trodde och dels var faktiskt brosket även på vadbenet skadat (därav smärtan vid hopp).
Istället för en microfrakturering fick kirurgen istället borra på tre olika ställen.

Så nu ligger jag. Har inte tagit min första Panocod ännu. Väntar så länge det går. Får ta 8 om dagen om jag vill. Förstår inte läkarna att dom skapar missbrukare genom att skriva ut sånna doser och sen skicka på patienterna ett 100-pack.

Så nu är det först och främst prioritet på att få upp rörligheten och ner svullnaden. Om ca 1½ vecka skall jag hooka upp med en sjukgymnast för att påbörja den riktiga rehaben. Har fått flera olika kommentarer om rehaben idag och alla har sagt samma sak och det är i stort samma sak jag redan kommit underfund med.
DENNA rehaben är inget att "leka" med. Här finns inget "Ah men jag har jobbat med träning i 10 år, jag kan detta"
Inget sånt. Programmet kommer jag följa slaviskt och sjukgymnasten kommer vara lag. Jag kommer däremot att ha höga krav på sjukgymnasten. Kan han inte svara på frågor eller om det inte passar personkemiskt så byter jag ut honom. Jag skall dessutom se till att han jobbat med microfrakturerade patienter innan. Och dessutom med idrottare. Så jag inte får nån lam jävel som bara är intresserad av att patienter skall kunna sätta sig ner på en toalett utan smärta.
Där är INTE jag.

 

Så fort jag får jogga och vrida på knäet lite skall jag börja träna boxning ordentligt och även matcha så fort alla vridningar och förflyttningar fungerar.

Jag kommer köra en lätt och liten träningsdagbok i samband med bloggandet, mest för mig själv och även för att skapa en personlig hets att följa både det egna och gymnastens program.

 

Dag 1: Operationsdag.
Träning: Rodelträning i soffan.

 

Vi säger så! Hade det bra!

 

/Björn

 

Visa hela inlägget »

Så.

Det gick inte.
Testade.

Gick inte.

 

Men nu är det total omställning i huvudet.

Nu skall jag försöka ställa om ifrån fightträning till post-operativ rehab för knäet till vänster, rehab för det galet uttänjda ledbandet i knäet till höger och uppbyggnadsträning för bålen och överkroppen.
Jag kände idag att det kommer krävas mer av hjärnan än jag kanske tänkt tidigare.
Som idag - när jag helt enkelt fick ge upp sparringen för att knäet gjorde ont, blev tjockt och var instabilt - så kändes det jävligt röven en liten liten millisekund. Jag fick liksom bara smaka på hur andra kanske har det. Folk som låser in sig hemma när dom är skadade. En liten smakbit på den hemskheten.
Men sån ÄR inte jag. Aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Men som sagt. Jag fick tänka till för att få tankarna tillbaks på rätt väg igen.
Var nyttigt för den mentala träningen tror jag.

 

Jag har i alla fall nu bestämt mig för att inte göra mer med benen förrän operationen är klar och jag skall börja röra på mig enligt programmen.

Men fram till dess.
Bål. Både styrke och stabilitet.
Sätter målet att stå i rak planka i 3 minuter.
Jag skall bli som en gymnastjävel. Stentuff.

 

Nu kör vi.

Visa hela inlägget »
Etiketter: knäskada rhodin

Det drar ihop sig.
Operation av knäet den 15e september. Blandade känslor.


Å ena sidan vet jag att knäet inte kommer att bli bra självt. Å andra sidan är det så synd at man behöver breaka nu när formen börjar bli bra. Men å tredje sidan så är det väl nu om alls man skall göra den. Förhållandevis ung, i bra form, bra med muskelmassa i benen och bra kondition. Torde vara hyggliga förutsättningar för bra läkning och bra rehab.

Har fått akupunktur för första gången i livet. Och det fungerade fanimej!
Drog nämligen på mig en potentiell knäskada i ANDRA knäet i lördags. En översträckning i knäleden gjorde ledbanden slappa varpå knäet i nästa steg håller på att hoppa ur led. Det läskigaste var att det kändes absolut ingenting då.
Fick akupunktur på söndag kvällen och på måndagen var det en stor stor skillnad.
Ok tänkte jag, det kan ju varit en tillfällighet.
Men så knixar jag till knäet på en privatträning och då högg det till i nålen i örat. SJUKT skumt.
Så nu har jag bestämt mig för att lita på flera miljarder kineser som under 8000 år har använt nålarna. Jag kör också.
Så fort jag har opererat mig skall jag köra akupunkturen för att påskynda läkningen.  Det känns som en bra väg att gå.

 

Jag skall använda tiden för rehaben av knäet till att bygga styrka och muskelmassa i bål och överkropp. Något som svårligen hinns med när träningen rullar på som vanligt. Perfekt läge för detta nu.
Skall sätta upp delmål och slutmål i styrketräningen överlag och hålla den planeringen.
Konditionsträningen kommer att bli lidandes vilket såklart är ett problem. Eller ja. Problem och problem. Finns inga problem som jag ser det. Bara mer eller mindre kreativa lösningar. Så fort det går kommer jag köra motionscykel. Det bedömer jag kunna gå hyfsat snabbt.
Så fort jag kan jogga så kommer jag att göra det. Två gånger om dagen om det krävs. Blir det för kallt köper jag ett luftfilter med värmefunktion. Enkelt.

När löpningen fungerar och det går att rotera lätt på benet kommer boxningen att bli vardag igen. Bara boxning.

Love it.

Fortsättning följer. Lite som en följetång kan man säga.

Visa hela inlägget »

Björn Rhodin

WHO?

Lätt manisk idésprutande svartbältad kampsportare till familjefar som driver West Coast Kickboxing med vänner och är Vice Ordförande i Svenska Kickboxningsförbundet.


Ungefär så.