Blog by bear.

 

 

 











Nu skall ni få en kort redogörelse på en lång historia.

Historien om det jävla knäet.

 

Februari 2010 sparrar jag med Göteborgs Kickboxning. Nångång under detta pass får jag en lowkick eller ett knä på utsidan utav mitt vänstra knä.

Känns inte under passet men när jag sätter mig på golvet efter passet ser knäet ut som nått ifrån djurriket.

I det läget trodde jag på korsband alt. meniskskada. Så ont gjorde det och så instabilt var knäet.

 

Detta följdes av tömning av vätska och kortisonspruta på vårdcentralen, bedömning av två läkare, remiss till ortoped, remiss och genomförd magnetröntgen, egen begärd återträff med ortopet ett som i sin tur remitterar till ortoped två på Mölndals sjukhus som jag också träffar och som berättar om alternativen.

Jag fick alltså en broskskada på lårbenets nedre del i ytterkant. Stor som en 5-krona.

Problemet med brosk är att det inte läker. Det saknar blodkärl och nervceller vilket innebär att trasigt är trasigt.

Fick två alternativ (förutom alternativet att leva med det).
Microfrakturering (små benbrott - ja ni förstod rätt) eller broskcellstransplantation.
Transplantation är bara på forskningsstadiet än så länge och microfraktureringen var långt ifrån säker att den skulle göra jobbet.

Vid denna tiden håller vi på att starta upp West Coast och det var inget alternativ för mig att operera mig i uppstarten eftersom vi var underbemannade som det var.

 

Körde på. Springa på framfoten är det som funkar bäst.
Att få smällar på knäet är inte skönt och kostar dagen efter.

Knäböj går inte alls.

Utfall går bra om det är en bra period och jag är väldigt uppvämd.

Sparkar går bra.

 

MEN.

Nu är det dags att ta tag i detta.
Köpte en bok om idrottsskador (en till, har nog 5-6 st nu) där Leif Swärd pratar om just microfrakturering och där han ger en annan bild än min läkare gjorde.
Den är lyckosam i dom allra flesta fallen (80%).

Farbror Doktorn skall alltså in och borra små hål i skelettet som får det till att blöda och med blodet följer även de läkceller som bland annat står för ärrbildning. Så förhoppningen är att ärret skall fylla ut det skadan inte klarar av.

Idag ringde jag ortopeden och satte upp mig på listan.

För nu är det MYCKET voltaren. Och då måste jag ändå vila knäet.

Men efter alla åren på mattorna och i ringarna har jag lärt mig en sak.
Träna runt skadorna - bli bra på nått annat under tiden.
Så nu är det mycket stryketräning för överkroppen och boxning som gäller ett par veckor framöver.

Och så var det bra med det.

 

Hurt Tomorrow. Varje dag.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln