Peter Lihnell - "-Ser du det inte så finns det inte"

Jag funderade lite på det här med frestelser för ett par dagar sedan angående mitt konstanta sug efter en Snickers; och då skall det vara väldigt klart att jag åt knappt Snickers innan jag påbörjade mina nya matvanor. Jag stod i mataffären, precis vid kassorna där de placerar alla sista-minuten-impuls-varor så som godis och tidningar, och upptäckte hur jag bara stod och stirrade på en Snickers-bit i hyllan. Jag vaknade till ur min socker-dröm och bestämde mig för att jag skulle flytta mig genom kön så fort som möjligt så att jag kom utanför räckhåll från det som lockade mig tillbaka in i fördärvet.
När jag kom hem och suget hade avtagit så blev jag lite irriterad på min reaktion inne i affären. Varför skulle jag på något sätt vara ”offret” i den här situationen? Varför skulle jag vara tvungen att avlägsna mig för att undvika att falla för frestelsen att köpa en liten bit choklad?
Jag funderade lite på det och kom fram till att det finns ingen anledning alls till att jag skulle vara tvungen att undvika att gå i närheten av godis. Det slog mig att det var lite som ett förhållande där man aldrig är oense om någonting, ett förhållande som är så ”perfekt” att man aldrig bråkar. En dag så bråkar man, och då är man så oerfaren av att hantera situationen att det slutar med att man bär sin partners hud som en ny skinnväst. Världen är inte svart eller vit, den är fylld av gråa nyanser. Du kan inte bara stoppa huvudet i sanden som en struts och hoppas på att problemen du har försvinner, för att även om du blundar så finns de kvar.

Jag ser det som så att ju mer man försöker ignorera någonting, desto större betydelse har det i ditt liv. Du spenderar så mycket tid med att försöka att inte låtsas om någonting att det tar upp större delen av din dag och det funkar inte.
Björn har sagt till mig att en dag i veckan så får jag äta vad jag vill. I lördags var det första sådana dagen och jag kände hur sockertarmen gjorde sig påmind å det grövsta. Jag stod på Järntorget och väntade på spårvagnen och mitt emot mig står det en pressbyrå och bakom den ligger det en Burger King, båda två med någonting jag ville ha. Jag bestämde mig för att idag så fick jag minsann äta vad jag ville och skulle ha både det ena och det andra. Min fantasi sprang iväg med mig och jag kände smakerna av en stor och saftig XXL från Burger King i min mun. Sedan så slog det mig att bara för att jag fick äta vad jag ville så behövde jag inte göra det. Jag behövde inte plötsligt vältra i fett, utan kunde bara äta någonting som kanske inte stod med på min lista av mat som är bra.
Det slutade med att när det var dags för att äta så köpte jag mig en köttbulletallrik med potatismos och någon tafatt variant av sallad lite slafsigt slängd vid sidan av. Besvikelsen var enorm.

Jag vet inte riktigt vad det är jag egentligen säger med dagens inlägg. Jag kände mest att jag ville dela med mig av en personlig reflektion kring det här med mat egentligen. Vissa dagar känner man sig som en riktig kämpe och andra dagar så vill man bara inte gå upp ur sängen. Det är inte alltid en dans på rosor, det här med att äta rätt, men det blir bättre för varje dag. Jag har inte sedan den 31 december ätit godis eller någonting annat som jag inte borde. Vem vet, det kanske inte är en bedrift egentligen? Jag vet att jag definitivt har gått längre perioder än 20 dagar utan godis innan nu, men nu så får jag inte det och då blir det genast mycket värre. Det kanske inte är så svårt för andra, men det är svårt för mig och det är antagligen för att jag har haft ett konstant sockerintag under lång tid så länge att det är svårt att vänja av hjärnan vid det.

Och för allt i världen, göm dig inte. Lev i den verkliga världen, även om den är full av frestelser.


Peter ”Sockersugen” Lihnell

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-