"-Jag har en lista"

Jag har en lista på mat som jag inte äter. Den är full av mat som jag har fått för mig av olika anledningar inte någonsin ska få besudla mitt oralhål. Det har alltid varit en trygghet för mig att ha en anledning till att slippa äta det där konstiga som serveras eftersom det antingen ser äckligt ut eller heter någonting som borde smaka vidrigt. Broccoli är en sådan sak som vinner i båda kategorierna; det är bara att titta på den så ser man hur förbannat äcklig den är. Grön och vidrig, ser ut som en blandning mellan en buske och en hjärna. Hur kan det någonsin vara ok?
Nu hade jag det tveksamma nöjet att förra helgen faktiskt äta broccoli och det var verkligen inte så farligt som jag trott hela mitt liv. Men så är det när man är uppfödd på fett och socker. Jag minns när jag var liten och jag ville ha någonting att äta hemma hos min mormor. Det var alltid köttbullar med potatismos, stekt mannagrynsgröt (som för övrigt är fantastiskt gott, men fullt av fett och socker) och sockrade hönökakor. Sockrade hönökakor var min favorit när jag var liten och jag fick det hela tiden. Dessutom så sockrade hon tomaterna också. Men en sak skall man dock säga om min älskade mormor och det är att hon älskade mig.

Hur som helst, så har jag en lista med mat jag inte äter. På den här listan kan man hitta ”Har det bott under havsytan så stoppar man det inte i munnen” samt ”kött från ben. Det tidigare kommer säkerligen ifrån mina traumatiska upplevelser med skolmatsalen och fiskbullar samt att alla skaldjur ser ut som varelser från yttre rymden. Det senare däremot blev bara en fix idé en gång. Jag såg min mammas dåvarande pojkväns hund slita kött från ett ben. Det hela såg väldigt motbjudande och smutsigt ut och jag ville inte vara som den där hunden (som jag för övrigt inte ens tyckte om).
Sedan dess så har jag verkligen inte gillat idén av att äta kött direkt ifrån ben. Jag kan utan problem äta kött som suttit på ben vid tillagningen, men inte att separera det från benet själv, ”det är ju bara hundar som gör och jag är ingen hund”. När jag sitter och skriver om det så känns det så otroligt fånigt alltihopa och det känns som att återigen så kommer det här kontrollbehovet över min omgivning in i spel och sätter upp regler för hur jag ska leva.

Appropå den här listan jag har så levde jag efter ett egenmyntat talesätt när jag var ”ung och rebellisk”. Det löd som följer: ”Ät aldrig någonting du aldrig har ätit förr” och även om jag inte tänker så längre så tror jag att även om det bara var på skoj så sa man det så många gånger att det fastnade. Det blev som ett mantra, en livsregel. Det innebar att det var väldigt lätt att lägga till saker på den här listan jag har och förklarar varför det är så förbannat mycket på den som jag aldrig egentligen har ätit. Jag tror bestämt att jag innan veckan är slut ska testa att äta Sushi. (Om Björn tillåter det, jag vet inte om det är någonting jag får äta.)
Jag ska se till att slänga ut hela listan ur fönstret tror jag. Vissa saker kommer jag fortfarande aldrig mer att äta och det är till exempel champinjoner. Det smakar överkokt ollon (eller hur jag föreställer mig att det skulle smaka i vilket fall som helst) och inte heller lever. Det är bara onaturligt. Jag skall erkänna att det är inte lite det skrämmer mig att göra det här. Jag har haft den här listan som en snuttefilt hela mitt vuxna liv. Den har varit min trygghet och vägledare genom helvetet som är den kulinariska djungeln.

Hur som helst så är jag glad att jag gör det här. Det är stort för mig och jag hoppas att alla som konstant kommer att få lyssna på hur jag pratar på om det här står ut och kniper käft när de egentligen bara vill be mig dra åt helvete med mitt konstanta snack om mat nu för tiden. Er tystnad betyder allt för mig. Det är ett sätt för mig att hålla mig på rätt kurs, att verbalt (och nu i text) beskriva min resa och det är egentligen inte för er skull jag gör det utan för min egen samt till mig jag riktar det.
Appropå ingenting så kom en av mina anställda in till mig idag på mitt kontor och hade någon fråga om någonting för att senare kommentera hur pigg jag såg ut. Kan det verkligen vara så att jag redan efter elva dagar av det här kan notera en märkbar skillnad i hur jag mår? Jag håller mig stadigt till att äta sex gånger per dag och vid så fasta tider jag kan. En sak har jag märkt med hur jag äter just nu; jag är näst intill aldrig hungrig eller mätt längre. Det kanske inte är en så dum idé det här trots allt ändå?


Peter ”Listan” Lihnell

Nästa avsnitt: ”Vart är du på väg?”

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-