Hanna bloggar med stumma ben

Vaknade upp denna kalla måndagmorgon med en gnutta träningsvärk efter gårdagens träningspass. Det var ett roligt och intensivt pass. Det kändes i kroppen att man hade väntat på denna träningen i ca 2 veckor. Jag var lite spänd och fick knappt i mig någon frukost. Men jag lyckades tvinga i mig en halv portion havregrynsgröt även om den växte i munnen. Klockan elva, en timme före den riktiga träningen, skulle jag vara på West Coast Kickboxing för att göra några tester. När vi kom dit så var det iiiiskallt i lokalen. Men någon vis mänsklig varelse sa en gång att : ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Så det blev långbyxor och tjocktröja på. Jag fick sätta på mig en pulsklocka och sedan var det dags att värma upp. Och efter att jag hade sprungit lite och sedan gjort dom beryktade burpees i 8 intervaller (hallååå mjölksyra!), så hade jag faktiskt fått upp värmen lite grann. Mina lår ville nog gärna gå hem tror jag, dom blev lite trötta efter det där. Men bryt ihop och kom igen! Magnus satte igång kameran och filmade medans jag först skulle göra sparkar sedan raka slag. Jag har tittat lite på filmen nu i efterhand och det känns ganska jobbigt att se mig själv, men jag vet att det är viktigt.

Efter detta hade dom flesta kommit och klockan började närma sig tolv, så det var dags för träningen att börja. Vi började med att värma upp, och nu citerar jag: ”Tuff uppvärmning med fortsättning i påbyggnadskombinationer.
Blockering mot krok följt av kontring med samma hand.
Blocka på höger sida, kraftfull kontring med rak höger. Byggde vidare med dubbelslag, rakt igenomgående knä, distanskontroll ...och lowkicksavslut. Där efter hård men mycket kontrollerad sparring där de som var mer erfarna tilläts gå hårdare och där de nyare utövarna gick lugnare och under mer översyn.
Avslutade med 10 minuter crossfit-variant med roterande benlyft & Spindelarmhävningar.”
Jag är fortfarande en liten fjant och tycker det är ganska obehagligt att få smällar i ansiktet, även om det inte är hårt. Men det blir bättre och bättre, och de sista ronderna på sparringen kändes faktiskt rätt bra. Jag säger som Stig Helmer, med lite omfrormulering, ”Jag kan ta stryk, jag är inte rädd”.


Summa summarum: Förbannat bra och rolig träning, och som sagt så känns det i kroppen idag.

Tack för mig.

Over and out!

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-